Funderingar kring snabb och långsam viktnedgång

Var till stranden och tog faktiskt på mig en bikini och för första gången på säkert 6-7år solade jag i det. Låter sjukt att det är så länge sedan - alltid haft baddräkt innan och magen har alltid varit likblek. Inte ens kunnat sola den på balkongen 6 våningar upp (för nån kan ju se)

Men nu snart 30kg lättare och då de hemska bristningarna knappt syns längre (sjukt bra överraskning by the way, förväntade mig inte att de skulle "försvinna") så gick det utmärkt att sola i bikini. Speciellt när jag ligger ner - då har det ju den fantastiska effekten att du ser hur smal ut som helst ;P inga valkar - bara helt slätt. Om man bara kunde spendera hela sitt liv liggandes XD fast det hade ju inte varit så kul. Några kilo till och jag kan stå upp och se lika slank ut (får vi hoppas ;P)

Så nu blir resultatet att jag ska ut och köpa mig en fin bikini :)

Såg ett skräckexempel på tv ( i mina öron ) av en kvinna som vägde 126kg och som gått ner till 90-100 en gång men sedan gått upp allting igen och får lite panik att det kommer hända mig. Dock tror jag inte det.

Min viktnedgång har tagit lite över ett år och den fortsätter. Jag tror att när du är väldigt överviktig (lider av fetma) så är det väldigt viktigt att inse att det inte finns en mirakellösning och att man kan gå ner allting över natten och sedan förbli så. Även om du idag kan operera dig och gå ner väldigt fort så sitter problemet i huvudet.
Min inställning till mat var vriden länge. Ett tag åt jag ingen frukost, nått litet till lunch och vräkte i mig på eftermiddagen med både godis, mat och massa läsk. Den balansen som krävs för att vara sund, alltså äta ordentliga måltider (men inte för mycket ändå) av både frukost, lunch och middag, det som nog är självklart för andra som äter regelbundet, tar lång tid att lära sig. Det går inte över natten att lära om hjärnan. I början hade jag inga hungerkänslor alls. Åt jag inte på en hel dag så fick jag ont i magen, men det gick ju över tänkte jag och på kvällen åt jag tills jag mådde illa - då var jag mätt inte innan.
Nu har jag fått lära mig signalerna för hungerkänslor. Låter tokigt, för vi föds säkert med dem men då jag lärt mig själv att ignorera dessa signaler så anpassar sig kroppen efter det och behöver sedan lära om sig. Många överviktiga tror jag äter för fort, det gjorde jag åtminstone och då har kroppen ingen chans att hinna säga till i tid när den är mätt.
Nu blir jag nästan lite retad för hur länge jag äter (kan visserligen bero på att jag pratar mer än faktiskt äter) men ändå tuggar säkert de där rekommenderade 20 tuggorna/bit om inte mer. Men det är skönt, nu känner jag när jag är mätt :)

Godiset är dock fortfarande ett problem och det trycker jag bokstavligen i mig tills jag är illamående. Försöker köpa mindre - men då får jag panik att det inte kommer att räcka och att jag inte kommer vara nöjd. Något jag måste arbeta med :) Att dela på en godispåse är nog min värsta mardröm aldrig att det skulle gå. Då måste vi i så fall dela upp godisen exakt innan någon börjar äta - annars finns det risk för orättvisa, att någon får mer än mig ;P Nu är det väl mest i samband med min familj ute skulle jag inte tvinga någon att räkna godisbitarna - dock innebär det inte att jag inte kokar på insidan ;P