Nu börjar det verkligen närma sig. Det närmar sig 100 och jag blir bara mer och mer nervös. Tänk om jag inte klarar det, tänk om jag börjar gå upp igen istället. Men varför skulle jag inte klara det jag har klarat det så här långt.
Jag har dock fallit på mållinjen tidigare (även om inte 100kg är mitt absoluta mål) och därifrån har det bara gått utför. Jag minns när jag vägde 86kg det var i 8:an tror jag. Då hade jag storlek 42 och tänkte "nu är det bara 14kg kvar" men det var för mycket. Jag orkade inte. Jag kände mig så smäll fet så det var inte sant. Alltså när jag såg mig i spegeln såg jag någon som snarare vägde ja - 127kg än 86 Kanske till och med större och nämnde jag att jag var äcklig också och fasansfullt ful?
Nu var jag inte det och inte var jag speciellt smällfet heller men jag ansåg det. Det är läskigt hur hjärnan kan ljuga och få en att tro att man Ser ut på ett annat sätt än man faktiskt gör.
Självklart var jag sjuk. Självklart ska du inte hata dig själv och det tog år av en ständig kamp mot mig själv. Tillslut tog jag mig ur den. Tillslut kunde jag stå framför spegeln och acceptera mig själv. Jo jag såg att jag var tjock men jag hatade inte mig själv.
Dock gick även det lite åt fel håll och jag märkte knappt att jag gick upp i vikt och blev bredare och bredare. När storleken klättrade upp mot ja bara någon mm under 56 så trodde jag att jag kunde få på mig byxor i storlek 48. De var ju stora liksom men ja inte gick dem på och då svor jag åt samhället som inte har kläder i större storlekar (vilket dem för övrigt borde ha, fatta hur svårt det är att hitta en sportbh när xl är som s menmen) oavsett förstod jag inte hur stor jag var.
Nu kan jag ibland tänka att jag ser likadan ut som innan och tacka gud att jag tog förre bilder. Då kan jag se på dem o inser vilken massiv skillnad det är.
Lite funderingar bara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar