Varför har jag inte lyckats tidigare?

Läste en artikel ur tidningen hälsa och det var en kvinna som skulle påbörja sin viktresa. Hon hade tidigare gått ner 22kg men gått upp allt igen och sen inte fått av det.

Det får mig att tänka på vad skillnaden är. Hur har jag egentligen lyckats. Många frågar mig hur jag gör och jag har har tyvärr ingen hemlighet. Inget magiskt piller som man kan ta. Antar att ingen som lyckats därute har det. Allt går ner till motion och en balanserad kost. Men usch vad det låter tråkigt.

Jag tror att det viktigaste för mig har inte varit vad för sorts mat jag ätit, inte heller när eller hur mycket. Det har inte heller handlat om hur mycket jag rört på mig. Detta för att vid 12 års ålder var jag med i viktväktarna och jag åt prickfritt. Alltså allt enligt rekommendationer och jag lyckades gå ner 10 kg. (gick dock upp det igen och lite till som ni kanske förstår). Långt senare åt jag bra och tränade som en galning. Tränade 4-5 gånger i veckan och två av dem dagarna var dubbelpass, så totalt 6-7 gånger/vecka och lyckades även här gå ner en hel del (samt dra på mig en inflammation i knät vilket gjorde att jag inte kunde träna på 6 veckor och sen var det slut med det)

Nej det var varken maten eller träningen utan min inställning, huvudet. Jag var tvungen att konfrontera mig själv. För det första
Varför vill jag gå ner i vikt? För att bli smal? Hälsosam? Få bättre kondition?
Tidigare har det bara varit den första, nu alla tre.
För vem vill jag gå ner? Mig själv, familjen, omgivningen?
Tidigare har det nog egentligen varit omgivningen, jag fick för mig att du blir mer populär, du är vackrare, roligare, helt enkelt bättre och får bättre saker i livet om du är smal. Framgång. Det anser jag idag att du kan få stor som liten men att du måste ha självförtroende för att ta dig framåt. Nu ville jag gå ner för mig själv och ingen annan.
Hur lång tid får det ta? Max 6 mån, max 1 år
Jag satte ingen tidsgräns. Det får ta den tid det tar. Tidigare har jag varit så inställd på att det ska gå så fort som möjligt vilket har lett mig in i fällor som nutrilett och att fasta för att gå ner så fort som möjligt. Men sen gick jag bara upp allting ingen. Det får ta tid helt enkelt. Det går fort ändå.
Hur ska jag göra det? Vad är värt att offra? Alltid sett det som att du behöver offra något för att kunna gå ner. Godis, god mat, att bli mätt, träna tills jag storknar. Lärt mig nu att det inte handlar om en uppoffring utan en omprioritering. Att ta sig tid att träna och att ta sig tid att laga ordentlig mat. Ta sig tid att lära om sig själv. Vart kommer sötsuget ifrån och varför har den en sån makt över en?

Till slut blev det delmål, gå ner 3-4kg/mån och olika mål t.ex. att nå 100 eller nå en viss storlek. Med tydliga mål har jag hela tiden något att blicka framåt mot jag vet vart jag ska. Hur jag ska ta mig dit. ja det förändras hela tiden. Bara här i bloggen kan man se att jag har haft godisförbud, och nu bara begränsat till helgerna. Olika sätt att äta och olika sätt att träna. Målen har dock alltid stått kvar.

I början skrev jag faktiskt ner (eftersom att jag hade och fortfarande till viss del har ett missbruk av socker) varför jag vill ha socker. Hur jag mår och vad som triggar sötsuget. Får fortfarande sötsug men nu vet jag i de flesta fall varför. Ofta pga att jag är uttråkad! ;P Dock är socker fortfarande en kamp och kommer nog vara det väldigt länge.

Slutsatsen är alltså att jag behövde bestämma mig för att ta mig an viktresan och att inse att allt sitter i huvudet! I alla fall för mig.

Nu är dock detta ingen - så här ska du göra - utan bara hur jag har tänkt och gjort kring min viktnedgång efter mina förutsättningar och behov.